1950-1960
Låt oss hoppa tillbaka till 1953, året efter det att MoDo lagt ned sågverket. Då fick KFUM låna Östlunds fastighet som huset kallades efter den person som ägt ett av de få privata hyreshusen på Norrbyskär. Huset på Blågrundet som i folkmun fått namnet Klutrike på grund av alla de tygblöjor ”klutor” som hängde på tork mellan träden runt huset rymde inte mindre än nio lägenheter på den tiden. Uppvärmningen sköttes med kakelugn och vedeldad köksspis, vatten och avlopp saknades inomhus. Det blev inte färre barn när alla lägerpojkar flyttade in och fyllde gården med liv och lust under 50-talet. Det sägs att lägren var så populära och utrymmet så begränsat att man t.o.m. bodde uppe på kapellvinden bland sågspånet. På 50-talet kom Zacke till Norrbyskär. Han var lägerchef under större delen av 60-talet och skapade en atmosfär och lägerkänsla som betydde oerhört mycket för både lägerdeltagare, ledare och Norrbyskärslägrets framtid. Under 60-talet kom tjejerna med som lägerdeltagare, det började med tjejer på konfirmationslägret. De första åren innan KFUM köpte Flickebo bodde tjejerna på övervåningen i hus 14 på Långgrundet. Under 60-talet fick KFUM tillgång till flera av de nuvarande lägerbyggnaderna som Kapellet, Tomtebo, Lejonkulan och Båtmanstorpet. MoDo skänkte 1969 alla byggnader som de ägde på lägerområdet till KFUM och samtidigt erhölls ett arrendeavtal utan kostnad för KFUM för att få disponera marken.
1970
Det gick bra för Sverige vid den här tiden: sjukvård, hälsovård och säkerhet i alla dess former utvecklades. Vad hade lägerlivet som var tjo och tjim och enkelt leverne med det att göra? Jo, hälsovårdsmyndigheten, brandmyndigheten och länsläkaren började ställa krav på kök, toaletter, duschar och utrymningsvägar. Fram till nu så fanns det bara ett vanligt, men rymligt kök med en storhushållsspis. De enda vattentoaletterna kallades civiltryckeriet och låg i nuvarande kanot- och repbaneboden. Dusch och bastu fanns inte, alla tvättade sig i havet eller i 2:ans och 3:ans bod i bodlängan, där det fanns tre långa rostfria tvättrännor med 15 kranar kallt vatten. Varmvattenberedare var ingen lyx som man hade råd med på läger.
Det gick tungt för Norrbyskärslägret under 70-talet, ekonomin var urusel. Myndigheternas krav var hårda och trots att det investerades i brandstegar och brandbalkonger, byggdes en liten bastu med dusch och varmvatten bakom nuvarande hajkboden och monterades varmvattenberedare i köket så krävdes ständigt nya åtgärder. Umeå kommun stämplade 1975 ön som sommarö vilket innebar att Vägverkets färja och all annan offentlig service drogs in. De sista bofasta lämnade Norrbyskär. Norrbyskärslägret och stugägarna stod inför sommaren 1975 utan färjeförbindelse. Ridlägren i samarbete med Umeå ryttarförening som vid sidan av konfirmationslägret varit de mest populära lägren hittills kunde inte fortsätta längre. Tack vare Norrbyskärslägrets dåvarande ordförande Ingrid Emanuelsson lyckades man få Umeå kommun att ställa upp med ett driftsbidrag som möjliggjorde trafik från maj-september med en liten passagerarbåt som rymde drygt 20 personer. Sandström och Olofsson som drev rederirörelsen från 1975 till 1990 var alltid hjälpsamma och serviceinriktade. Norrbyskärslägret drevs och ägdes på den tiden av KFUK-KFUM:s Övre Norrlandsregion. Trots att Norrbyskärskommitténs ordförande lyckades rädda färjan beslöt regionstyrelsen av ekonomiska skäl att lägga ned verksamheten 1975. Beslutet verkställdes inte förrän man på regionens årsmöte 1977 tog det definitiva beslutet att 1977 var sista året som lägerverksamheten fick bedrivas i regionens regi. Den sommaren fick inga barn bo på lägergården på grund av myndigheternas krav. Alla bodde i Kyrkans gård medan aktiviteterna pågick som vanligt på KFUM gården.
KFUK-KFUM i Umeå (numera KFUM) erbjöd sig att ta över verksamheten och fick löfte om att låna lägergården med villkoret att om man under fem år visade att man klarade av att driva verksamheten skulle man få både husen och inventarierna som gåva. Sommaren 1978 var första året i ny regi. Gården hade fram till nu varit öppen under 10 sommarveckor och övrig uthyrning var obefintlig. Björn Halling fick som ensam anställd avdelat 25% av tjänsten att arbeta med Norrbyskärsverksamheten. De nödvändigaste åtgärderna, bland annat nytt avloppssystem till Klutrike, utfördes så att barnen åter kunde bo på lägergården. Med dagens stabilitet och återväxt i ledarstaben är det märkligt att veta att sommaren 1978 var det förutom Björn Halling ingen annan i ledarstaben som arbetat på Norrbyskär tidigare.
Nu hade kampen börjat för att rädda en uppskattad verksamhet. Vi hade fem år på oss. Målet blev att utveckla verksamheten med fler läger och lägerdeltagare, förbättra husens standard så att det blev möjligt att få inkomster från uthyrningsverksamhet och att skapa ett ideellt engagemang och en engagerad ledarstab. Tack vare positiva företagsledare inom byggbranschen i Umeåregionen lyckades vi få hjälp med materiel och goda råd, ekonomiskt stöd kom bl a från Arvsfonden och Umeå kommun med regleringsavgiftsmedel. Avvecklingen av massafabriken i Hörnefors skapade arbetslöshet som möjliggjorde att vi fick tillgång till beredskapsarbetare.
1980
Föreningen KFUK-KFUMs Norrbyskärsläger bildades 1983 och styrelsen för KFUK-KFUM i Övre Norrlandsregion överlät ägandet av byggnaderna. MoDo skänkte marken vid lägergården och utlovade att vi fick nyttjanderätt av Stengrundet för våra aktiviteter. Det första fordonet, en Massy Harry årgång 1947, köptes av Persson i 14½. Fram till dess hade alla matvaror, lägerpackningar och allt byggnadsmateriel dragits på Hulda, vår pålitliga förlängda cykelkärra. Alla lägerbyggnader renoverades och byggdes om. Jagaren & Kaparen som inrymde ett rum i väster och rum och kök med järnspis i öster revs på grund av problem med hästmyror och nuvarande Kaparen byggdes. Tomtebo pastors- och vaktmästarbostaden som tillhörde kapellet revs också på grund av hästmyrornas våldsamma framfart och nuvarande Tomtebo med dubbelt så stor yta byggdes. 1988 la vi ett anbud på en kornbod och en timmerlada vid ödegården Risbränna mellan Åsele och Junsele.
Med ideella krafter plockades husen ned och under stor dramatik, som kräver en egen historieberättelse, fraktades timret till Norrbyskär. Först byggdes Kolarkojan upp av kornboden och sen byggdes Smedjan på delar av grunden till lösarbetarbostaden Österrike. Praktikus och våra vaktmästare Bertram Andersson och Clas Johansson hade fram till dess sitt tillhåll i fyrans bod där verktyg, rör- el- och byggnadsmaterial trängdes i en ofta oönskad röra. Bodlängan som då var oisolerad var ingen särskilt trevlig arbetsplats för vaktmästarna under vinterhalvåret. Verkstan byggdes och skapade bättre möjligheter att underhålla och reparera för våra nya vaktmästare Stig Edström och Jörgen Olofsson. Våren 1991 stod matsalen och köket färdigt efter renovering och utbyggnad. Nya bastun byggdes (1993), bodlängan isolerades och byggdes ut, Röda kvarn (1992) samt 14½ (1995) köptes in och renoverades. Det var en intensiv och framgångsrik period med mycket fastighetsarbeten. Fram till byggandet av nya bastun lyckades vi finansiera alla investeringar utan lån.
Verksamhetsutvecklingen från att vara enbart en lägergård till att bli en Kurs- & Lägergård medförde bl a att den helårsanställda personalen under 80-talet ökade från 0,25 till 5,5 personer. Vi utvecklade ledarutbildningen med en ledartrappa från lasp till lägerchef eller instruktör och nya läger som Sälläger, Wabasso, Seglarläger och Friluftsläger för förståndshandikappade kom till. Samarbetet med socialförvaltningen utvecklades med feriehemsplacerade ungdomar, Familjeläger för ensamstående mammor och avgiftningsläger på Snöan för missbrukande ungdomar som var på väg till Örträskkollektivet. Vi provade även att återskapa Ridlägren nu i samarbete med Nordmalings ridklubb. Uthyrningen till skolor utvecklades till ett lägerskoleprogram med pedagogiska ambitioner. De första personalgrupperna som hyrde in sig för konferens var lärare och dagispersonal.
1990
I början av 90-talet byggdes Äventyrsbanan med låga och höga aktiviteter av David Quinlan från USA med hjälp av våra ledare. Klättertornet byggdes något år senare med hjälp av yrkessnickare men utan våra ideella krafter och framförallt John ”IOWA” Youbergs arbetsinsatser så hade vi aldrig lyckats. Thomas Forslund, nu lärare på Ersboda, var den första som anställdes på 80-talet för utveckling och drift av den nya verksamheten. Thomas efterträddes av Agneta Fries, nu lärare på Fröskolan, och Agneta efterträddes av Anna Granberg, numera Bång. Under dessa expansiva år på 80-talet och början på 90-talet var först Ingrid Emanuelsson föreningens ordförande. 1991-96 axlade Lars-Erik Nilsson ansvaret, 1996-2000 var Bengt-Olof Karlsson vår ordförande och var det Anna-Karin Sjöstrand som höll i klubban.